Balladen om livet

Arbeidsuka er snart over. Jeg var hjemme mandag og tirsdag - likevel sliten...her går det fra skoleundersøkelse til undersøkelse 50+. Interessant å merke seg at det de eldste aller helst ønsker seg er hjelp til sosialt samvær. Det er ikke så farlig om det ikke blir støvsuget så godt, hvis bare hjelperen kan sette seg ned ti minutter for en prat og en kopp kaffe! Ensomhet er en folkesykdom!

Vel, et stykke igjen til jeg blir helt pleietrengende, men det kan se sånn ut hjemme hos meg for tida. Jeg vil ha hushjelp! Det gror ned hjemme, og blir ikke bedre utover høsten med det hundene drar med seg inn. Oppvaskmaskina har vært ødelagt siden april og halve klesskapet mitt ligger på ene sida av dobbeltsenga - det har de gjort siden tidlig i sommer - det sier vel det meste (sic). Blomstene visner og jeg har ikke hatt ork til å kjøpe nye. En ødelagt madrass står i entreen i påvente av at noen skal forbarme seg over meg og kjøre den på fyllinga. Har så lyst på gulvteppe på stua nå når det høstes, men hundene er jo lekke - så det blir jo bare baluba....

Men yngstejenta kommer i ettermiddag og vi skal kose oss med pizza og gullrekka på NRK. Jeg har faktisk ikke sett på tv på fredager etter at det begynte igjen i høst. Hva har jeg egentlig gjort i steden??? : Leser, og leser og leser. Kan det være sunt?
Nei, men ut må jeg jo med krapylene. (Ikke at jeg har vondt av det....). Har tenkt å gå ned noen kilo, men har ikke tenkt å bruke vekt. Jeg kjenner det på bukselinningen...

Fikk bare lyst til å legge ved denne Marie Bergman-visa.....livet kan være så mangt.


BALLADEN OM K

Han kom som en sommarvind
och älskogsleken var blind
Han gav mig et barn
senn gav han sig av
Jag var ung
jag förstod ingenting.

Han ville ju bara va fri
och leva sitt eget liv
Men skammen var min
och den brände min kind
och jag orkade inte stanna kvar

Så jag for med mitt barn från min hem
Ja vi flydde till storstaden
Till gator och torg
till buller och stoj
till bilar neonljus och betong

Men jag fick inget arbete
så jag satt i min lägenhet
i förorden
i ensamheten
i en tvåa på sjunde våningen

Men jag blev inte sjuk, inte sjuk
Nei, jag blev inte sjuk, inte sjuk
Men jag blev så trött
Så oändligt trött
Men jag blev inte sjuk, inte sjuk

Dagarna kom och försvann
Dom liknade alla varann
Jag blev som ett djur
gick runt i min bur
och pratade inte med nån ann

Så grep ångesten om min hals
och handen om hjärtat var kall
Jag levde i skräck
ett halvår i sträck
och grät mig tills sömns varje natt

Så börja jag dricka vin
förr att orka känna mig fin
förr att våga gå ut
förr att inte ta slut
förr att ta mig ur apatin

För jag fruktade för mitt förstånd
och jag ville ju bara va igång
Jag böna och bad
om en plats för mitt barn
Men daghemskön var för lång

Men jag blev inte sjuk, inte sjuk
Nei, jag blev inte sjuk, inte sjuk
Men jag blev så trött
så oändligt trött
Men jag blev inte sjuk, inte sjuk

Så levde vi vind för våg
tills den fjärde vintern blev vår
Så en dag i april
så stanna världen till
när barnhemsnämnden ringde på

Det var dom som bodde bredvid
sopm låtit hämta dom hit
Dom rodna och sa
att det var för mitt barn
Så dom visste trots allt att vi fans till

Marie Bergman